Idag gjorde jag, Frida och hundar en utflykt till Tjolöholm. Vädret var perfekt för att gå omkring där. Mulet och lagom varmt.
Vi började med att gå upp till slottet och titta. Det var jätte fint med alla dahlior och övriga blommor.
Där efter gick vi promenadstigen ut på udden. När man går den får man gå på smala stenvallar ibland. När vi passerade uppe på den andra vallen såg jag en liten huggorm som låg slingrad. Men sa inget till Frida förrän vi kommit över. Vi tänkte inte mer på den utan fortsatte vår trevliga promenad. Vi kom till en vall till och när vi precis kommit ut en bit slingrade det iväg en stor huggorm ner i vassen bakom oss. Nu började pulsen öka. Jag gillar INTE slingerdjur!!! Vi ökade takten. Där låg en till och en till och en …….. Har aldrig sett så många och så stora huggormar!! Väl över började stigen svänga och jag tänkte att nu var vi på väg tillbaks mot parkeringen. Det var nog inte så långt kvar. Pulsen var skyhög och jag var genomsvett. Frida tyckte även hon, att det var läskigt. Men hon höll sig betydligt lugnare än mig. Har ju hört att man ska stampa, för då försvinner dom. Så jag gick med höga benlyft och stampade som bara den. Jippie & Bella tittade skrämda på mig och undrade nog varför jag var så arg. Stackars hundar. Och om någon sett mig så hade jag lätt blivit tagen för galen. Gud vad jag längtade efter att sätta mig i bilen.
Stigen svängde något igen och vad fick jag syn på när vi kom på rakan igen tror ni? EN STENVALL TILL!!! NEJ!! Och denna gången kunde vi inte ens ta oss fram till början, för där låg dom igen. Huggormarna. Gigantiska. HJÄLP!!! Nu trodde jag hjärtat skulle explodera. Fullständig panik spred sig i kroppen. Vad skulle vi göra nu? Finns ju inga alternativa vägar. Antingen var vi tvungna att gå över eller vända och gå tillbaks samma väg. Båda alternativen kändes som uteslutna. Kändes som man var med om värsta mardrömmen. Ska villigt erkänna att jag övervägde starkt att ringa efter hjälp. Självklart skulle dom hämta oss med traktor eller kanske till och med skicka en helikopter.
Frida som var den lugnaste av oss fattade beslut om att vända. Vi kanske kunde se någon stig som vi inte sett och kunde ta den istället för vallarna. Ok, så fick det bli. Hon hade utrustat sig med en lång pinne och vi gick nu båda med höga benlyft och stampade. Vilken syn!
Ingen stig i sikte utan vi kom tillbaks till vallen. –Jag går inte över! sa jag bestämt. Men efter lite resonerande med Frida förstod jag att vi var 
tvungna. Vi hoppade och skrek lite innan vi tog satts och sprang. Väl över kände jag mig helt slut och illamående. Ok, bara att fortsätta. Ingen stig dök upp så vi kom fram till ytterligare en vall. Nu såg vi en orm igen. Vi satte igång att hoppa, stampa och skrika. Och se, den ringlade av vallen och in i vassen. – Denna gången kan jag inte ta mig över, sa jag. Och nu steg tårarna. Fy vad jag var rädd! Vi resonerade igen och kom till slut fram till att vi måste ta oss över. Jag stod tätt bakom Frida. höll henne i handen och så räknade vi och sprang skrikandes över. Ni skulle se hundarna. Dom var helt förtvivlade och trodde nog mattarna flippat ur totalt.
Efter en liten bit till så såg vi den! Den alternativa STIGEN!! Lättnaden spred sig i kroppen. Bort från alla vallar, vass och alla äckliga ormar. Ytterligare en bit och där var ÄNGEN. Bara att ta sig över gärdsgården så skulle den vara under våra fötter. Gissa om vi var glada när vi väl stod på den? Nu var det bara att gå tvärsöver den så skulle vi nå bilen. Hurra!! Vi överlevde!
Kan meddela att det kommer att dröja låååång tid innan vi återvänder om ens någonsin. Kortet på mig och hundarna är taget uppe vid slottet innan vår skräckpromenad. Då vi fortfarande var glada & lugna.