Jag och Frida satt i soffan i lugnan ro och pratade när vi båda i ögonvrån såg något litet svart komma emot oss utifrån. PANG!!!! Nej!, en fågel hade flugit in i rutan. Den låg på bordet nedanför med ena vingen utslagen och det ryckte otäkt i den. Fasen också! Vad gör vi nu?
Jag sprang ner och hämtade en liten handuk som jag sedan gick ut och försiktigt lindade in den lilla ugglan i. Den stirrade på mig med sina stora gula ögon och undrade säkert vad jag sysslade med. Nu andades den lugnt och hade dragit in vingen. Ja, då var det bara att vänta och hoppas.
Vi satte oss åter i soffan och hade stenkoll på den lille. Efter en halvtimme kröp den så ut ur handuken och satte sig lugnt och kikade på omvärlden. Puh! så skönt. Jag tog mig ut och fotade den. Jösses, vad söt den var. Den såg helt ok ut där den satt och spanade in mig.
Jag återvände in till Frida och vi fortsatte vår koll inifrån. När så ytterligare en timme hade gått, kikade den upp mot oss som om den skulle säga – Hej då! och sedan flög den iväg in i skogen. Åh, vilken lättnad vi kände. Tur att det gick så bra.