Idag var det Bellas tur att vara ensam med matte.
Vid 12.30 tiden gick hon och jag iväg för att möta upp Elisabeth och Peter samt deras hundar för spårning. Jippie som fick vara kvar hemma med husse ylade ut sitt missnöje. Ja, livet är bra hårt ibland. Men om sanningen ska fram så får hon mest aktivering av alla så, så synd om henne var det inte.
Spåren var lagda tidigare på morgonen av Peter och jag & Bella var först ut.
Bella skötte sin uppgift galant. Hon visade dock att hon tyckte det var lite läskigt att följa efter något som var skadat och var inställd på att snabbt kunna ta till flykten om det skulle dyka fram något bakom kröken. Men oj så stolt hon var när hon kunde visa upp sin trofé efter avslutat arbete.
Nr 2 ut var Carlson. Han gick mycket snabbare och var inte bekymrad alls. – Lätt som en plätt tyckte han nog.
Nu var det så Kerstins tur. Hon verkade väldigt på, så jag trodde nästan att hon skulle ha ett ganska raskt tempo från början. Men inte då, hon var lite som Bella och visade känslan av skräck blandad förtjusning. Kollade bakåt några gånger så husse Peter verkligen var med. När hon så väl var framme vid klöven så gick svansen som bara den. – Hurra vad jag e bra, tycktes hon säga.
Väl hemma igen så var det dags för lite höststädning i trädgården. Lite brunt och trist klipptes ner och ett och annat ogräs blev bortplockat. Gräsmattan fick sig en klippning och när vi var klara var det härligt att sätta sig ner och njuta av höstens färgsprakande växter.
